Att finna hjälpen där den finns

Jag blev av med tröttheten. Och värken började klinga av. Mina krafter började återvända; jag hade glömt hur det kändes att orka en hel dag. Jag kunde sakta men säkert börja orka annat än att bara arbeta. (Jag har eget företag.) Mitt immunförsvar har börjat fungera igen. Det är alltså friskt att vara sjuk ibland.

Att tro eller inte tro - det har egentligen aldrig varit frågan för min del. I själva verket visste jag nog tidigt att man inte kan få reell hjälp av skolmedicinen för olika tillstånd, utan enbart symptomlindande syntetiska "vita piller". Jag anade också att jag själv skulle komma att kategoriseras som svider-värker-bränner-kärring. Men jag ville ändå göra ett försök med skolmedicinen, dels eftersom jag inte orkade resa till Stan (jag bor alltså utanför Stan), dels kanske också för att en gång för alla testa skolmedicinen eller bara acceptera att man får nöja sig med det man får från det hållet.

Jag övergick till att bli vegetarian i samband med att jag pluggade i unga år; jag sommarjobbade på ett hälsohem, där jag lärde mig mycket om sådant lidande som inte avhjälps av skolmedicinen, om hur vi måste ta hand om och hjälpa kroppen att läka själv, om att kunna leva i harmoni med naturen och med djuren: ett holistiskt synsätt, helt enkelt. Det var inte en enkel sak att leva hälsosamt och att livnära sig på "kaninmat" (som det föraktfullt kallades på 70-talet). Tack och lov har attityderna förändrats, och snart är det kanske bara skolmedicinen kvar som fortfarande sitter kvar i sina egna (pl)attityder, och ännu inte förstår sig på tillstånd som inte överensstämmer exakt med en viss diagnoskod, eller inte kan spåras genom trubbiga blodtester.

Mitt bidrag till skolmedicinen, och för att inte ligga samhället till last, var att börjad knapra Alvedon. Den sorgliga och smärtsamma insikten - som inte bara jag har fått - om att jag som kvinna säkert bara skulle få ta emot en utskällning, avfärdas och skickas hem med en ask Alvedon för att därefter avlida stilla i min ensamhet, gjorde att jag inte ens klarade av att uppsöka en akutmottagning. Det gällde att tiga, inte störa, och att förbereda sin bortgång. Man är inte välkommen till skolmedicinen, om man har tillstånd som saknar en klar och redig diagnoskod. Man måste först ha en diagnos, annars kan man inte få behandling, i bästa fall utan att bli skadad av behandlingen.

När jag så efter ett par års tid och ett par onödiga och påfrestande undersökningar samt kontakt med en helt omöjlig distriktsläkare (inte alla jobbar i rätt bransch här i livet) till sist blev kallad "narkoman" av en privatläkare, hade jag fått nog.
Dagen efter ringde jag Alternativmedicinska mottagningen, fick en tid hos Lena - och på den vägen är det. Det var här jag fann den hjälp jag sökte - och behövde.
Jag hade hunnit glömma bort vad jag sökte för, eftersom jag inte trodde att det fanns något hjälp för mig, när Lena så säger att hon kunde hjälpa mig.
Jag var ju inte inställd på en framtid alls, utan enbart på att få hjälp att slippa värk och smärtor som hela tiden tilltog, för att kunna leva någorlunda smärtfritt den tid som var kvar. Jag mötte inte enbart förståelse för hela min situation, utan fick även hjälp. Jag hade varit helt uppgiven, men ändå känt att jag måste gå tillbaka till mina första erfarenheter från hälsohemmet och till mitt ursprungliga beslut sedan unga år att vända skolmedicinen ryggen helt.

Jag reagerade direkt på Lenas medicin. Eftersom jag inte visste, eller ens trodde, att det fanns hjälp för mig, kan man knappast övertyga mig om att den kroppsliga reaktionen var inbillning.

Jag blev av med tröttheten. Och värken började klinga av. Mina krafter började återvända; jag hade glömt hur det kändes att orka en hel dag. Jag kunde sakta men säkert börja orka annat än att bara arbeta. (Jag har eget företag.) Mitt immunförsvar har börjat fungera igen. Det är alltså friskt att vara sjuk ibland.

Jag kommer aldrig att söka mig till skolmedicinen igen. Det är meningslöst, slöseri med tid, pengar, kraft och energi.

Jag kom rätt, och jag fick hjälp. Det har varit en mycket lång väg att komma tillbaka, och jag är inte riktigt framme än. Men jag har börjat leva, inte fortsatt med att sluta leva.
Och jag slutade knapra Alvedon för många månader sedan, och jag tog inte till dem ens när jag fick feber (jag har börjat kunna få feber nu när immunförsvaret har kommit igång).
Jag tackar min lyckliga stjärna för att hon visade mig vägen dit där jag fann den hjälp jag sökte.

Tillbaka